Följeforskning för fortlöpande förbättringar i projekt - en syntes!

Ambitionerna i regionalpolitiken är högt ställda. Hela Sverige ska leva! Runt om i vårt avlånga land ska tillväxt och hållbar utveckling skapas med hjälp av regionala tillväxtprogram, utjämning mellan kommuner, utflyttning av myndigheter, EU:s strukturfonder m.m.

Sedan något decennium är det inte genom statlig styrning och dirigering som lokal och regional utveckling skall komma igång och underhållas. Istället är det varje "regions" ansvar att själv se till att skapa den utvecklingsförmåga som kan säkra framtida välstånd.

Ansvaret för de offentligt finansierade utvecklingsinsatserna har regionaliserats till självständiga regioner (Västra Götaland och Skåne) eller till regionförbund med stöd av nationell finansiering och EU:s strukturfonder.

I denna PM förklarar vi bakgrunden till följeforskningsansatsen och ger en syntes av hur man arbetar. Ambitionen är att visa hur man med följeforskningen fortlöpande utvärderar för kontinuerliga förbättringar i projekten.

Ytterst är målet för följeforskning att få projekten och därmed de Regionala strukturfondsprogrammen att verkligen styra mot de övergripande mål som gäller för den regionala utvecklingspolitiken.

En vägledning för följeforskning i strukturfonderna finns i Nytta med följeforskning (Nutek R 2008 16).

EU:s Strukturfonder - inledning

Strukturfonderna är EU:s viktigaste verktyg för att minska de regionala skillnaderna inom och mellan länderna. Sverige är för närvarande inne i sin tredje programperiod. Sveriges sammanhållande strategi för programperioden formuleras i en "En nationell strategi för konkurrenskraft, entreprenörskap och sysselsättning 2007 - 2013" (Regeringskansliet).

I denna programperiod satsas med nationell medfinansiering mer än 30 miljarder kronor i olika strukturfondsprojekt. Medlen ska användas till insatser för regional utveckling, sysselsättning och kompetenshöjning i hela landet.

Strukturfonderna ska fungera som ett slags riskkapital för utvecklingsprojekt som ökar den innovativa förmågan och leder till nya jobb och företag.

Resultaten och effekterna av de bägge hittillsvarande programperioderna med strukturfonder är emellertid inte de allra bästa. En granskning av den interna styrningen och kontrollen som genomfördes under förra programperioden visade att kontrollen av strukturfonderna mer varit inriktad på följsamheten av lagstiftningen och regelverk samt projektens ekonomiska redovisningar snarare än projektens effektivitet i förhållande till målen för strukturfonderna (Riksrevisionen 2004:29).

Uppföljningen och utvärderingen av projekten har med andra ord i allt för liten utsträckning handlat om hur projekten har bidragit till mer innovativa och tillväxtorienterade regioner. Riksrevisionens slutsats är att de organisatoriska lösningarna var så komplexa att de motverkade en effektiv resursanvändning:

I stället för att fokusera att allt gått rätt till borde utvärderingarna löpande följa projekten för att se till att dessa i ett vidare sammanhang styr mot de mål som är formulerade.

I en annan utvärdering, "Effektutvärdering av de geografiska målprogrammen inom EG:s strukturfonder" (ITPS A2004:009), dras till och med slutsatsen att den totala investeringen på 17,8 miljarder kronor, förförra programperioden, åtminstone på kort sikt inte satte några som helst spår i Sveriges regionalekonomiska utveckling.

Vad gäller inkomstutvecklingen i stödkommunerna jämfört med de kommuner som inte fick stöd, kunde inga positiva effekter påvisas. De tusentals projekten satte med andra ord inte spår som gick att avläsa i makroekonomiska nyckeltal. Men förväntningarna på regionalekonomiska effekter var kanske allt för högt ställda?

Även om strukturfonderna omsätter stora resurser så utgör de inte mer än några procentenheter av de totala satsningarna på regional tillväxt. Därmed borde man kanske inte ha förväntat sig ett genomslag i makroekonomiska nyckeltal.

Det hindrar inte att erfarenheter och kunskaper från alla de olika enskilda projekten i betydligt högre utsträckning rimligtvis borde bli föremål för allmän diskussion och föras vidare in i processen av projektgenerering om måluppfyllelsen ska höjas och legitimiteten för offentligt finansierade utvecklingsprojekt ska öka.

Problemen med den projektbaserade regionala utvecklingspolitiken

Den kritik som riktas mot tidigare strukturfondsperioder skulle kunna gälla för stora delar av den projektbaserade regionalpolitiken. Man kan vara kritisk mot hur medlen fördelas mellan regionerna.

Mål och ambitioner med de olika programmen är många gånger väldigt ambitiösa men tyvärr inte alltid realistiska. Ett avgörande problem har dock varit det otillräckliga lärandet från projekten. Allt för ofta uppfinns hjulet på nytt. Projekt initieras utan att grundas på erfarenheter och kunskaper från likartade projekt som redan har genomförts.

I utredningen Stärkt konkurrenskraft och sysselsättning i en ny geografi - en samlad förvaltning med politisk styrning (SOU 2005: 93) framhålls att trots att strukturfonderna omfattar mycket stora ekonomiska resurser är det svårt att se positiva effekter på näringsliv och sysselsättning.

Man menar att resurserna i alltför hög grad gått till många små projekt utan enhetliga mål och sammanhang. Å andra sidan framhåller andra att mycket tyder på att det snarare är de små projekten som drivs med större engagemang och därmed ger bättre resultat (ITPS A 2008:015).

Alldeles bortsett från om det är stora eller små projekt man bör satsa på talar mycket för att "formerna för erfarenhetsutbyte och lärande inom och mellan organisationens olika nivåer men också inom och mellan regioner bör möjliggöras i syfte att genom återkoppling kunna dra nytta av varandras erfarenheter"(SOU 2005: 93, s 55).

En tydlig kritik mot det projektbaserade organisationen återfanns redan i Nuteks halvtidsutvärderingar i den tidigare programperioden (Infonr 039-2004). Där argumenteras för att genomförandeorganisationen i ökad utsträckning för det första bör främja lärande mellan projekten samtidigt som mer ansträngningar ägnas åt systematisk uppföljning och återföring av resultaten från de olika projekten.

För det andra framhålls, att det bör krävas, att projekt över en viss storlek budgeterar för en egen fortlöpande utvärdering av projektet. Återföring och lärande måste bli bättre om dessa undan för undan ska bli mer innovativa och leda till nya jobb och företag.

För det tredje menar man att förankringsarbetet måste göras grundligare, inte minst vad gäller näringslivets deltagande, om projekten ska bära frukt långsiktigt. Projekt formuleras och startas inom områden där den regionala myllan är alltför grund.

Eftersom projekt finansierade med offentliga medel på grund av statstödsregler och krav på konkurrensneutralitet inte får drivas som stöd till enskilda företag krävs ett uthålligt förankringsarbete, något som inte alltid blir gjort.

Det föreligger en bristande förståelse för att innovationer kräver ett affärsmässigt förhållningssätt och att innovationer för att leda till affärer måste knytas till möjliga kunder.

Bristande regional innovationsmiljö, ett illustrerande exempel

Kritiken av den projektbaserade regionala utvecklingspolitiken är en utmaning - för framtida regionalpolitiska satsningar men också för det framtida utvärderingsarbetet. Uppfattningen att denna politik inte drivs på bästa sätt vad gäller kvalitet och kontinuerliga förbättringar kan illustreras med den beskrivning som Peter Wennblad (2008) ger i tidskriften Neo av satsningarna på GIP, Gotland Interactive Park.

Utmärkande för många för att inte säga de allra flesta projekten är, menar Wennblad, att de har drivits utan förankring i näringslivet och med bristande koppling till kunder och marknader.

Enligt Wennblad är resultaten mediokra trots hundratals miljarder i riktade stöd och tillväxtsatsningar. Gotlands kommun och EU:s strukturfonder satsade 66 miljoner på detta projekt som handlar om spelutveckling och interaktiva medier.

Även om sista ordet säkert inte är sagt i frågan om huruvida GIP-satsningen var helt fel finns det anledning att ta kritiken på allvar eftersom den illustrerar problemen med den projektbaserade regionala utvecklingspolitiken.

Nya satsningar bör rimligtvis bygga vidare på verksamheter som redan är etablerade om de skall ha chans att slå rot och bli framgångsrika. Utan en djup förankring i en sådan mylla, eller regional innovationsmiljö,finns det inga etablerade företag att lära sig av och med.

Det handlar om att både konkurrera och samarbeta med etablerade företag, att ge och ta från andra om man skall lyckas. Det bör m.a.o. finnas en bas i företag, entreprenörer och riskkapitalister som verkligen vill driva fram affärsverksamhet inom området. Inom forskningen pratar man om "path dependence", stigberoende, för att innovationer, kluster och industriella distrikt skall utvecklas och blomstra (Berggren, Brulin och Laestadius 1999).

En annan problematik som Wennblad belyser är att innovationshöjden i projekten allt för ofta har definierats utifrån utbudssidan, d.v.s. av forskare eller visionära politiker istället för presumtiva kunder och användare. Emellertid ska inte satsningarna främst vara nyskapande.

Det är inte nydanande forskning som ska finansieras med strukturfondsmedel utan innovationer d.v.s. affärsidéer och utvecklingsprocesser som ska gå att omsätta i affärer. GIP-projektet var innovativt, vilket är ett krav när det gäller strukturfondsfinansiering, men inte i förhållande till marknaden och kundefterfrågan.  Projekten skall vara nyskapande på ett sätt som genererar nya jobb och företag.

Med hjälp av strukturfonderna ska man kunna göra riskfyllda satsningar som marknaden inte omedelbart är villig att finansiera. Genom satsningarna på GIP utlovades 40 nya företag och 400 ny jobb. Om man skall nå sådana tal går det inte att vara nyskapande och innovativ i största allmänhet utan det måste finnas tydligt fokus på möjliga marknadsnischer och kundsegment.

Utan att fläta samman sina ambitioner med ett näringsliv som lärt sig att skapa tjänster och produkter i innovativ interaktion med kunder på den marknadsnisch man befinner sig i är det ofta svårt skapa affärsidéer och att finna en varaktig efterfrågan.

Följeforskning - en ny utvärderingsansats

Ett svar på kritiken från den förra programperioden har blivit att i programperioden 2007 - 2013 sträva mot färre och större projekt som definieras inom ramen för de regionala tillväxtprogrammen.

Här finns det emellertid anledning att varna för att styrningen mot färre och större projekt riskerar att ytterligare spä på problemen i den projektbaserade regionala utvecklingspolitiken om man inte samtidigt satsar på fortlöpande utvärdering och återföring.

I denna programperiod har följaktligen utvärderingsupplägget ändrats till, "on-going evaluation", d.v.s. följeforskning. Syftet med följeforskningen är att fortlöpande utvärdera projekten för få underlag till nya vägval och alternativa aktiviteter som bättre leder projekten mot effektmålen.

Ambitionen är att skapa en kedja från resultatutvärderingen i de enskilda projekten till utvärdering av projektens långsiktiga effekter och projektens vidare kopplingarna till de regionala utvecklingsstrategierna.

Förutom den nya utvärderingsansatsen som präglas av fortlöpande utvärdering och följeforskning i program och projekt ska medlemsländerna visa att man bygger utvärderingskapacitet (evaluation capacity building!) som kan ta sig an de nya kraven på följeforskning.

För det tredje sägs uttryckligen från Kommissionen att erfarenheter och kunskaper från utvärderingsinsatserna i betydligt högre grad måste föras tillbaka genom ett kontinuerligt lärande i program och projekt liksom till offentlig diskussion (public debate!).

Det handlar om att se till att ett kontinuerligt lärande sker för att undan för undan höja kvalitén i projekten men samtidigt att nya kunskaper förs in i den regionala utvecklingspolitiken.

Ansvariga för uppgifterna är de myndigheter som administrerar strukturfonderna, Tillväxtverket och ESF-rådet. För att genomföra dem måste även de åtta regionala strukturfondspartnerskapen som skall prioritera bland projektförslagen involveras (se bl.a. Svensson och Nilsson 2008 om partnerskapsarbete).

I den bästa av världar fungerar den projektbaserade utvecklingspolitiken som experimentell och lärande mikroekonomi. Man satsar på projekt, utvärderar framgångar och misslyckanden.

Kunskap genereras genom följeforskning som återförs i framtida projektgenerering. Projekten utvärderas vad gäller konkreta resultat men också hur de skapar långsiktiga effekter och bidrar till att de regionala utvecklingsstrategierna kan uppfyllas. Undan för undan lär man sig mer och mer om vilka projekt som är värda att satsa på och vilka som skall undvikas.

Följeforskning som fortlöpande pekar på alternativa aktiviteter och olika vägval gör att projekten undan för undan kan styras om och förbättras. Utvärdering i form av följeforskning bildar här en kontinuerligt pågående lärprocess som förbättrar förståelsen för hur projekten länkas samman med den regionala innovationsmiljön och den önskvärda utvecklingen av regionen (se Brulin, Svensson och Sjöberg 2009).

Att följeforska!

En viktig ingrediens i följeforskningsansatsen är förmågan att ställa om efter ändrade förutsättningar och att lära av gjorda erfarenheter. Utvärderingsinsatserna koordineras och styrs från nationell nivå av utvärderingsgruppen på Nutek. I detta arbete ha rgruppen ett nära samarbete med ESF-rådet som har motsvarande uppdrag att utvärderaden Sociala fonden.

Tre team med programföljeforskare ansvarar för den regionala nivån och projektföljeforskarna ansvarar för att följa stora respektive strategiska projekt på den lokala nivån. Upplägget med följeforskning motsvarar förväntningarna på en kontinuerlig återkoppling samt en flexibilitet att svara på förändrade krav och nya förutsättningar.

Följeforskning är en uppgift som håller på att professionaliseras. Universitetskurser i lärande utvärdering och följeforskning genomförs och utvecklas på allt fler lärosäten. Vi kan också konstatera att olika nätverk mellan följeforskare börjar etableras runt om i landet. Ambitionen med följeforskning i strukturfondsprogrammen den här programperioden är att komma till rätta med den kritik mot bristande lärande och återkoppling som redogjorts för ovan. Följeforskningen ska bidra till kontinuerligt lärande i, mellan och från projekt så att kvaliteten i programmens genomförande säkras.

För att nå upp till de högt ställda förväntningarna krävs god flexibilitet och snabb respons hos samtliga aktörer i strukturfondsprogrammen medan särskilt ansvar för lärande och återföring vilar på följeforskarna. Någon enkel mall eller instruktion för hur man följeforskar finns inte. Men vi skulle vilja sammanfatta följeforskningens uppgifter i de tre P:n; Projektlogik, Processer för mottagning av projektens aktiviteter och resultat samt Public debate och lärande.

Projektlogik

Strukturfondsprojekt ska på ett innovativt sätt bidra till regional utveckling. Inom vilka insatsområden och åtgärder projekt kan skapas finns angivet i respektive operativa program. Målen mäts med hjälp av ett antal indikatorer, kärnindikatorer är nya jobb och företag. Det är inte löpande verksamhet som ska finansieras med strukturfondsmedel.

En av uppgifterna med de Regionala strukturfondsprogrammen är att locka fram innovativa förslag till projekt från de sökande aktörerna. Om dessa fanns från början behövdes inte organisationen för att genomföra programmen. Då var det bara att köra igång med en gång.

Uppgiften för följeforskningen i projekt är därför att dekonstruera och problematisera kring den logik som utmärker ett projekt, dvs. hur ett projekt med givna medel och planerade aktiviteter ska nå målen.

Frågan för följeforskningen är om man med den projektlogik som föreligger kommer att kunna leverera i linje med de indikatorer som mäter projektets resultat? Finns det en realism i målen? Är arbetssättet och aktiviteterna relevant för att uppnå dessa mål? Men resultatmätning är bara en del, en annan dimension av projektets handlar om man kommer att kunna bidra till de långsiktiga och varaktiga effekter man utlovat. En tredje dimension gäller hur projektet samspelar med den regionala utveckling som planeras för regionen.

I den logik som angivits för hur ett projekt ska bedrivas för att nå sina mål finns många gånger ett antal dolda konflikter och motsägande mål. Särskilt i nedåtgående konjunkturer kan det vara svårt att verkligen försöka leva upp till det antal nya jobb och företag som utlovas i projektansökan (liksom i högkonjunktur då brist på arbetskraft kan föreligga). Värre är emellertid att i valet mellan att styra mot utlovade resultatmål eller uppfylla långsiktiga effekter skapas ett stort utrymme för projekten att själv bestämma vad man egentligen tänker ägna sig åt.

Exempelvis utmärks många entreprenörskapsprojekt av att det utlovas att ett visst antal nya företag ska startas. Men i själva verket utmärks projekten av en projektlogik som snarare är till för att långsiktigt främja entreprenörskap i regionen.

Här gäller det för följeforskningen att kritiskt och konstruktivt visa på dessa inneboende motsättningar i projekten och hur man kan hantera dem så att projekten blir så framgångsrika som möjligt.

Om utvärderingsinsatser ska ha en praktisk betydelse, bör de i allt högre grad ske interaktivt med alla olika deltagare och i real tid, d.v.s. samtidigt som projekt och program genomförs. Det är detta som är följeforskning! För att kontinuerliga förbättringar och alternativa inriktningar som verkligen ger jobb och nya företag skall genomdrivas bör följeforskarna engagera sig i de projekt de utvärderar. De kan inte bara stå vid sidan av och kritiskt värdera den projektlogik som angivit.

Kunskapsbildning i interaktiv samverkan ska tillföra kritisk reflektion och konstruktiva lösningar på projektarbetet. Följeforskarna ingår m.a.o. i ett förbättringsarbete där projekten kontinuerligt styrs om för att uppnå de utlovade målen. Att belysa och synliggöra de möjligheter till bättre organiserade och väl förankrade projekt utgör ett viktigt bevis på att utvärderingarna spelar roll, d.v.s. sätter spår. Att både granska kritiskt och samtidigt tillsammans med projektledningen bidra till förbättringar utgör grunden i följeforskning.

Mottagningskapaciteten och flexibiliteten i genomförandeorganisationen blir även här viktig för att göra de nödvändiga justeringarna i projektplaner etc. som resultaten av följeforskningen ibland kräver.

Ett av de största insatsområdena denna programperiod är innovativa miljöer. Inom detta insatsområde bedrivs flera mycket stora strukturfondsprojekt. De handlar ofta om forskningsrelaterade innovationsprojekt med universitet och högskolor som ägare.

Kanske mer än en tredjedel av strukturfondsmedlen kommer att gå till finansiering av sådan forskningsbaserad innovationsverksamhet. I dessa projekt föreligger ofta en konflikt mellan aktiviteter som går ut på innovationsskapande och kommersialisering och de forskningsrelaterade verksamheter. Även om man i sådana projekt utlovar aktiviteter som ska leda till innovationer och kommersialisering så riskerar den projektlogik som angivits i dem många gånger leda till att de ägnas åt traditionell forskning i allt för hög utsträckning. Istället för nya jobb och företag lägger man största kraften på få fram fler vetenskapliga artiklar, patent och forskaranställningar.

Här gäller det för följeforskningen att kritiskt granska projektlogiken och konstruktivt ange hur vägar kan väljas som gör att projektet verkar i linje med det Regionala
strukturfondsprogrammets övergripande målsättningar. Följeforskaren måste kunna fråga i vilken utsträckning forskningsaktiviteter verkligen är nödvändiga, för att man ska nå de mål man har utlovat och som handlar om regional utveckling och sysselsättningsskapande, inte vetenskaplig produktion. Här spelar även följeforskarens kritiska blick en viktig roll i den fortlöpande lägesrapporteringen som ska göras till den förvaltande myndigheten.

Ytterst handlar utvärderingsfrågan om huruvida de forskningsrelaterade innovationsprojekten verkligen återfinns i en regional innovationsmiljö som har processer för att ta hand om och se till att kommersialisera resultaten från projekten så att det bidrar till regional utveckling och tillväxt.

Projektföljeforskaren ska m.a.o. anlägga ett bredare perspektiv på insatsen samt inhämta och bidra med empiriska kunskaper från liknande insatser samt från relevant forskning.

Processer för mottagande i regionala miljöer

Att analysera om det finns en ändamålsenlig och väl strukturerad projektlogik är bara ena sidan av myntet i framgångsrikt projektgenomförande, det andra handlar om de processer som finns för att ta hand om och förankra ett projekt i den regionala innovationsmiljön.

Den regionala miljö där projektet drivs och de processer som finns för att ta emot och gå vidare med ett projekts resultat är av avgörande betydelse för hur framgångsrikt ett projekt kan bli. I en studie av hur man arbetar med det horisontella kriteriet, integration och mångfald, framhålls exempelvis att "det ofta brister kraftigt i klargöranden av hur integrationsåtgärder ska förankras på lång sikt i projektens ägarorganisationer" (REMESO 2009: 5).

Strukturfondsprojektens resultat och inte minst långsiktiga effekter påverkas av flera olika samhällsprocesser. Det gör det svårt för att inte säga näst intill omöjligt att på ett enkelt sätt fånga hur lyckade projekten har blivit i enkla indikatorer. Indikatorer behövs för att man ska veta vad man ska styra projekten mot men indikatorer fångar inte projektens verkliga framgång.

Att driva projekt framgångsrikt handlar om att hantera processer som är sammanflätade med andra utvecklingsprocesser i den region där projektet drivs.

Indikatorerna kompletterar analyser av de processer som sätts igång i de mottagande miljöer där projekten bedrivs. I det här sammanhanget kan det finnas anledning att kombinera resultatindikatorerna med olika processindikatorer som fångar hur och i vilket sammanhang ett projekt "landar", kopplingar till redan pågående utvecklingsarbete i regionen etc.

Det innebär att man i projekten förutom att ha mätbara mål och planlagda aktiviteter bör ha en beskrivning av förväntad påverkan och koppling till den regionala och lokala miljö där projektet bedrivs. Det ställer krav på en fördjupning i beskrivning av förväntat resultat, långsiktiga effekter och kopplingar till regionens utveckling.

En stor del av de Regionala strukturfondsprogrammedlen satsas på forskning som ska resultera i ett intensifierat regionalt innovationsarbete. Det innebär att regional högskole och universitetsforskning får en betydande uppgift för att ansvara för den innovativa verksamheten i regionen.

I den forskningspolitiska propositionen beskrivs målen för strukturfonderna på följande sätt: "Offentliga insatser för innovation och förnyelse på regional nivå har tydliggjorts under senare år inte minst genom EU:s regionala strukturfondsprogram.

Den huvudsakliga inriktningen för dessa program är att främja innovation, förnyelse och entreprenörskap för att på regional nivå stärka näringslivets kompetens och konkurrenskraft." Är detta ett effektivt och ändamålsenligt sätt att bedriva innovationsarbete på, finns det andra alternativ?

Uppgiften för följeforskningen i projekten är att granska och analysera om projektet verkligen bidrar till innovation och entreprenörskap. Från studier vet man att innovationssystem många gånger har ett regionalt - globalt utseende. Man arbetar i den regionala innovationsmiljön men är i högsta grad länkad globalt. Vissa innovationssystem är under tidiga delar av produktcykeln lokala eller regionala för att sedan vidgas nationellt och internationellt.

Inte bara produktcykeln bestämmer innovationssystemets utbredning även branscher och andra karaktäristika är avgörande. Det kan exempelvis vara mindre effektivt att stödja och påverka globala storföretag med satsningar innovationsprojekt i regionala innovationsmiljöer.

Den andra uppgiften för följeforskningen handlar om att bedöma denna kapacitet till konstruktivt mottagande och förankring så att det verkligen blir nya jobb och företag i regionen. I forskningspropositionen görs en stor poäng av att de regionala innovationsmiljöer där forskning bedrivs har avgörande betydelse för framgången i forskningsrelaterad innovationsverksamhet.

De regionala innovationsmiljöerna har med andra ord fått ökad betydelse i det nationella forsknings- och innovationssystemet. Kunskaperna om och analyserna av de regionala innovationsmiljöerna är emellertid många gånger bristfälliga.

I de Regionala strukturfondsprogrammen har man kanske i allt för hög grad antagit att de regionala innovationsmiljöerna finns och fungerar av sig själv. Men analyser av hur forskningsrelaterade innovationsprojekt ska tas emot och de processer som ska säkra att projektresultaten verkligen kommer i kommersiell användning lyser ofta med sin frånvaro.

I den analys av näringslivssamverkan och kunskapsspridning i initieringsfasen i ett tiotal stora strukturfondsprojekt som har gjorts vid Umeå universitet (2009: 5) framkommer att även om det finns en projektlogik som skulle kunna leda till innovationer och kommersialisering verkar förankringen i den regionala innovationsmiljön vara bristfällig.

Man framhåller att projekten i och för sig precis har startat. Det är därför svårt att uttala sig om vilka projekt som kommer att bli lyckosamma i termer av nya jobb och företag. Men, menar man, sannolikt har projekt med begränsad näringslivssamverkan svårt att generera jobb och företag inom de tidsramar som är angivna. Ingen samverkansform är den andra lik.

Ett hinder för framgångsrik samverkan som framhålls är vidare att strukturfondsprojekten inte får bedrivas på ett sätt som gör att de direkt gynnar ett  enskilt företag. Många av projekten tycks vara i högsta grad prövande inför hur samverkan med näringslivet och kunskapsspridning ska ske.

Det finns ingen generell struktur för kunskapsöverföring och ett gemensamt recept på samverkan mellan forskningen i högskolan och näringslivet. Detta borde föranleda forskningsrelaterade strukturfondsprojekt att verkligen prioritera förankrings- och samverkansansträngningarna.

De preliminära resultat som framkommer i rapporten tyder snarare på motsatsen, avsaknaden av generell struktur gör att man snarare underlåter att verkligen gå till botten med hur de forskningsrelaterade projekten ska "klocka i" den regionala innovationsmiljön.

Strategier och metoder för att få igång processer som gör att strukturfondsprojekt på ett dynamiskt sätt förs in i den regionala innovationsmiljön bör därför vara en mycket viktig del i den kritiska och konstruktiva följeforskningen.

"Public debate" och lärande

Förväntningarna på följeforskningen är, enligt EU-kommissionens riktlinjer, mycket högt ställda. Den viktigaste uppgiften för följeforskningen är att bidra till att projekt och program bättre styr mot sina mål, men man har även till uppgift att skapa offentlig debatt och lärande kring strukturfondsprogrammen.

Följeforskning skall inte bara ge underlag för bättre styrning och strategisk omorientering, utan även kunna publiceras för att skapa offentlig debatt.

Följeforskaren förväntas såväl självständigt som i samverkan med programchefer, strukturfondspartnerskap och andra aktörer återföra sina erfarenheter i regionala lärkonferenser och seminarier. Följeforskningen ska resultera i underlag och rapporter som bidrar till tydliga förbättringar i projektens men även programmens genomförande.

Resultaten från följeforskningen ska bidra till kvalitets och effekthöjning i projekt och program och vara skrivna på ett sätt som gör att de skapar uppmärksamhet och allmän debatt. Det ska med andra ord vara möjligt att publicera resultaten.

Följeforskning syftar inte till att ge färdiga svar baserade på generella teorier. Avsikten är istället att förbättra handlingsstrategier i samarbete med berörda praktiker (Nielsen and Svensson 2006).

Följeforskarna i projekten ska erbjuda kunskap som är levande d.v.s. som kan användas för stegvisa, men också större strategiska, förändringar under
projektets gång.

Uppgiften är att också att se till att kunskap om "best practice" förmedlas och blir allmänt tillgänglig, d.v.s. kunskap om hur man når målen om innovationer, kommersialisering, nya jobb och företag.

Närheten till "verkligheten" är därför viktig, liksom kontinuitet och långsiktighet. Metoderna väljs efter uppgiften. En kombination av teorier och metoder är en nödvändighet för att ge en allsidig belysning.

Kontinuiteten i följeforskningen och den nära relationen till projekt- och programledning innebär att följeforskaren kan bli katalysator för förändring och ny riktningar i det projektbaserade regionala utvecklingsarbetet.

Utvärderingssystemet med följeforskning ska göra strukturfonderna till en s.k. lärandeorganisation, lärande i bemärkelsen ständiga förbättringar i det egna genomförandet men också lärande i förhållande till den regionala utvecklingspolitiken.

Syftet med utvärderingarna är att styra projekt och program bättre mot de mål som anges för strukturfonderna och att bidra till systematiskt lärande om hur det regionala tillväxtarbetet, territoriella samarbetet och arbetsmarknadspolitiken kan bedrivas i bättre former. I det här avseendet spelar rapportering och kunskapsbildning en viktig roll.

Erfarenheter och resultat från projektens och programmens genomförande ska dokumenteras, analyseras och paketeras. Kunskaper och insikter ska föras vidare i olika former. Självklara mottagare är Övervakningskommittéer, strukturfondspartnerskap, programgenomförandet (handläggare m.fl.) och presumtiva projektinitierare. Så långt det är möjligt bör resultat såväl lyckade som misslyckade utmynna i rekommendationer till kommande insatser.

Erfarenhetsöverföring mellan projekt och även mellan de olika programmen kan ske i olika former. Utvärderarna har ett stort ansvar att se till att kunskaper och resultat redovisas och kommuniceras i olika nätverk för kunskaps- och erfarenhetsutbyte.

Under programperioden kommer ett antal olika lärkonferenser och seminarier att organiseras. För att lärkonferenser och seminarier ska få praktisk betydelse är det viktigt att dessa kommer rätt i tiden och riktas till rätt målgrupper.

Mot bakgrund av att landets regioner har skiftande erfarenheter av program- och strategiarbete och arbete med EU-program har regeringen bedömt att det kan finnas ett fortsatt behov av olika former av kunskapsstöd i det strategi- och programarbete som bedrivs. Det finns behov av att finna former för ett kontinuerligt erfarenhetsutbyte och lärande mellan de olika strukturfondsprogrammen och andra tillväxtinsatser.

Fokus i lärandet och utvärderingsarbetet bör vara på de innovativa och nydanande momenten i projekten. Formerna för att paketera och skapa struktur kring erfarenheterna från projektverksamheten behöver utvecklas. Följeforskningsinsatserna är i detta avseende centrala.

Tillväxtens grund är innovation och förnyelse. Det som är nytt är emellertid ofta svårt att förstå och uppskatta förrän det har visat sig fungera i praktiken. De nyskapande inslagen och innovativa momenten i ett strukturfondsprojekt kan vid en första anblick vara svåra att se och förstå.

Avgörande för vilket intresse och spridning resultaten från projekten kommer att få är att erfarenheterna och kunskaperna sätts i ett meningsfullt sammanhang.

Formerna för att paketera kunskaperna blir därför väsentliga. Rätt "paketering" ökar förståelsen för projektets förutsättningar att bidra till nydanande utveckling samt möjliggör snabbare respons från ansvariga myndigheter och regionala utvecklingsaktörer att dirigera om olika projekt och program.

En rekommendation när det gäller följeforskning är därför att lägga stor vikt vid dokumentation och analys av vad som är värt att föra vidare, och se till att detta paketeras på ett meningsfullt och kommunicerbart sätt.

Det handlar om lärande!

Lärande förutsätter god förankring hos olika aktörer. Förmåga att skapa förankring i olika grupperingar, exempelvis hos regionförbund, kommunala näringslivskontor, arbetsförmedlingar, lärcentra med flera, avgör om och hur olika aktörer kan ta del av resultaten och använda dem som stöd i tillväxtarbetet och jobbskapande.

Urvalsprocessen av enskilda projekt är en av de viktigaste faserna i hela strukturfondsarbetet. Det är i denna fas den samlade erfarenheten kan avgöra vilka resultat strukturfondsarbetet kommer att uppnå. För länen och regionerna är tydliga och väl förankrade utvecklings- och tillväxtprogram viktiga underlag för att få medel beviljade till projekten i strukturfondsprogrammen. Dessa utgör grund för att skapa offentlig medfinansiering.

Om strategin för lärande och följeforskningsansatsen är förankrad, om alla aktörer vet att syftet är att bidra till regional utveckling genom att resultaten från innovativa och nyskapande projekt förs vidare, ökar möjligheten till fler nyskapande satsningar.

I t.ex. utvärderingen av genomförandeorganisationen för strukturfondsprogrammen inom Regional konkurrenskraft och sysselsättning som genomförs av Sweco AB framhålls att lärande i regional utveckling handlar om timing och matchning. Kunskapen måste tidsmässigt och till innehåll anpassas till målgruppen. Rätt information, till rätt aktör vid rätt tillfälle är ett annat sätt att uttrycka saken.

Resultaten från utvärderingarna kan betraktas som återkommande insatser för att i dialog med olika aktörer bidra till kontinuerliga förbättringar i projekten och programmens genomförande. Med hjälp av uppföljnings- och indikatorsystemet och andra utvärderingsinsatser undersöks hur projekten lever upp till programmens mål och hur förbättringar kan göras.

Genom att redovisa effekter skapas förutsättningar för kontinuerligt lärande. Genom att identifiera framgångsrika projekt och återföra kunskaper från dessa kan nya, och förbättrade insatser i strukturfondsprogrammen utvecklas.

Om utvärdering ska ha en praktisk betydelse, måste den i allt högre grad ske i realtid, det vill säga samtidigt som förändringar och utvecklingsaktiviteter sker i det omgivande samhället. För att interaktiv lärande skall ske måste utvärderarna dels engagera sig i de processer de utvärderar och studerar, dels måste projektägare och regionala utvecklingsaktörer vara mottagliga för förändringar.

Referenser

Berggren, Christian, Göran Brulin och Lise-Lotte Gustafsson 1998: Från Italien till Gnosjö. Om det sociala kapitalets betydelse för livskraftiga industriella regioner. Stockholm: Rådet för arbetslivsforskning: Nya jobb & företag. Rapport nr. 2

Brulin, Göran, Lennart Svensson och Karin Sjöberg (2009): Gemensam kunskapsbildning för regional tillväxt. Arbetsmarknad & Arbetsliv, nr 2, (kommande)

En nationell strategi för konkurrenskraft, entreprenörskap och sysselsättning 2007 -  2013

Gotlands Allehanda 2008 06 24, s. 3 "Satsningen fortsatte trots en stor misstro"

Guba, Egon and Yvonna Lincoln 1989: Fourth Generation Evaluation. London: Sage.

Indicative Guidelines on Evaluation Methods: Evaluation During the Porgramming Period. Working Document No. 5, April 2007.

ITPS (A2004:009) "Effektutvärdering av de geografiska målprogrammen inom EG:s
strukturfonder"

ITPS (A2008:015) Metautvärdering av strukturfondsprogrammen - nya ansatser och lärdomar

Nutek (Infonr 039-2004) "EU:s strukturfonder - ett verktyg för regional utveckling.
Erfarenheter i halvtid, 2000-2006".

Nutek (Infonr 083-2006) "Strukturfonder, entreprenörskap och företagandets villkor. Erfarenheter i halvtid, 2000-2006".

Nutek (Infonr 085-2006) "Regionala förutsättningar för innovation. Erfarenheter i halvtid, 2000-2006".

Nutek Infonr 099-2006: Erfarenheter och idéer inför programskrivande. Regionala strukturfondsprogram.

Nutek Årsrapport RTP 2004, Infonr 44-2005: På väg mot hållbar tillväxt.

Nutek Infonr 107-2006: Regioner i arbete för ökad tillväxt.

Nutek R 2008 16: Nytta med följeforskning. En vägledning i utvärdering av strukturfonderna 2007 - 2013.

Nuur, Cali 2005: Cluster Dynamics and Industrial Policy in Peripheral Regions - A study of cluster formation as a local development process. Stockholm: KTH Industriell
ekonomi.

REMESO 2009: Processtödjande förstudie om integration och mångfald i regionala strukturfondsprojekt. Utväderingsrapport till Nutek.

Riksrevisionen 2004: Kontrollen av strukturfonderna RiR 2004:29.

Sjöstrand, Glenn 2008: Gåvan i Gnosjö. Företagens relationer i ett industriellt distrikt. Göteborgs universitet.

SOU 2005: 93 Stärkt konkurrenskraft och sysselsättning i en ny geografi - en samlad förvaltning med politisk styrning.

Svensson, Lennart, Göran Brulin, Per-Erik Ellström och Örjan Widegren (red) 2002: Interaktiv forskning - för utveckling av teori och praktik. Stockholm: Arbetslivsinstitutet.

Svensson, Lennart & Barbro Nilsson (eds.) 2008: Partnership - As a Strategy for Social Innovation and Sustainable Change. Stockholm: Santérus Academic Press.

Svensson, Lennart, Göran Brulin, Sven Jansson och Karin Sjöberg 2009: Lärande utvärdering - följeforskning. Om utveckling i företag och regioner. Lund: Studentlitteratur (kommande)

Sweco Eurofutures: Samverkan för ökad kund- och uppgiftsfokus. Rapport 1 från utvärderingen av genomförandeorganisationen för strukturfonderna, de regionala programmen och det nationella programmet. Europeiska regionala fonden Europeiska socialfonden, Nutek och ESF-rådet.

Umeå universitet, institutionen för ekonomisk historia 2009: Lärande i fokus? Näringslivssamverkan och kunskapsspridning i initieringsfasen av strukturfondsrpojekt. Utvärderingsrapport för Nutek.

Vinnovas fokus på effekter. En samlad ansats för effektlogikprövning, uppföljning, utvärdering och effektanalys. Vinnova analys VA2007:14

Wennblad, Peter 2008: "Pengarna i sjön" i Neo, nr 4.

Wigren, Caroline 2003: The Spirit of Gnosjö - The Grand Narrative and Beyond.
Jönköping: JIBS Dissertation Series No. 017.

Wolfe, David A. 2002: "Social Capital and Cluster Development in Learning Regions" in J. Adam Holbrook and David A. Wolfe (eds) Knowledge, Clusters and Learning Regions. Kingston: School of Policy Studies, Queen's University. 2002

Åtta regionala strukturfondsprogram.